gått annat brott än att de burit vapen för Karl I. Vill ers nåd nu, då de gjort sig skyldiga till sammansvärjning mot England skänka mig dem alla fyra?
— Tag dem, svarade Cromwell.
Mordaunt bugade sig med ett leende av vild triumf.
— Hörde ni några rop bland folket? återtog Cromwell, då han märkte, att Mordaunt ämnade tacka honom.
— Nej, inte just andra än »Leve Cromwell!»
— Var hade ni er plats?
Mordaunt betraktade generalen ett ögonblick och försökte läsa i hans ögon, om han redan visste svaret på denna fråga. Men Mordaunts brinnande blick kunde ej genomtränga det dunkla djupet i Cromwells öga.
— Jag hade en plats, där jag kunde se och höra allt.
Nu kom turen till Cromwell att skarpt betrakta Mordaunt, och den senare att antaga en outgrundlig uppsyn.
— Det tycks, sade Cromwell, som om den tillfällige bödeln gjort sin sak ganska bra. Efter vad man sagt mig utfördes hugget med säker hand.
— Ja, svarade Mordaunt med lugn röst och orörligt ansikte. Ett enda hugg var tillräckligt.
— Det var kanske en man av yrket, återtog Cromwell.
— Tror ni det?
— Ja, varför inte?
— Men han liknade inte en vanlig bödel.
— Vem annan än en bödel kunde väl åtaga sig en så ohygglig förrättning?
— Åh, svarade Mordaunt, det kanske var någon personlig fiende till konung Karl, någon, som föresatt sig att hämnas och nu fick tillfälle att verkställa denna föresats… kanske någon adelsman, som hade sina giltiga skäl att hata den fallne konungen och som med kännedom om att han ämnade fly, sålunda ställde sig i hans väg, med mask för ansiktet och bila i hand, inte som en bödels biträde, utan som ödets redskap.
— Det är möjligt, svarade Cromwell.
— Om så vore, skulle ers nåd då fördöma denna handling?
