Sida:Myladys son del II 1925.djvu/263

Den här sidan har korrekturlästs

— Det tillkommer inte mig att döma i den saken, svarade Cromwell, det blir en sak mellan honom och Gud.

— Men om ni kände den där adelsmannen?

— Jag känner honom inte, min herre, och vill inte heller lära känna honom. Vad rör det mig, vem det var? Från den stund Karl blivit dömd var det så att säga ej en människa, som avrättade honom, det var en bila.

— Men utan denne man hade konungen befriats, invände Mordaunt. Ni sade ju själv, att man skulle föra bort honom.

— Ja, man skulle föra honom till Greenwich. Där skulle han med sina fyra befriare gått ombord på en feluck. Men på denna feluck funnos fyra av mitt folk och fem fat krut. Då de kommit ut på havet, skulle de fyra karlarne stigit ned i slupen, och ni är nog skarpsinnig, Mordaunt, att förstå resten utan vidare förklaring.

— Ja visst, ute på havet hade de alla sprängts i luften.

— Just det, ja. Explosionen skulle ha gjort, vad bilan inte fått göra. Konung Karl hade spårlöst försvunnit. Man skulle ha sagt, att han undsluppit den mänskliga rättvisan, men att himlens hämnd drabbat honom, att vi blott varit hans domare, men Gud själv hans bödel. Denna plan fördärvade er maskerade adelsman, Mordaunt. Ni ser således, att jag hade rätt, då jag inte ville lära känna honom, ty oaktat hans välvilliga avsikter skulle jag verkligen inte kunna visa mig tacksam mot honom.

— Min herre, sade Mordaunt, nu som alltid bugar jag och ödmjukar mig inför er; ni är en djupsinnig tänkare… och er idé med den underminerade felucken är storartad.

— Nej, dum, svarade Cromwell, emedan den vart gagnlös. I politiken äro endast de idéer stora, som bära frukt, alla idéer, som misslyckas, äro dumma och ofruktbara. I kväll beger ni er alltså till Greenwich, Mordaunt, fortfor Cromwell, i det han steg upp. Ni frågar efter skepparen på felucken Blixten, ni visar honom en vit näsduk med knutar i alla fyra hörnen, vilket var det överenskomna tecknet, ni tillsäger besättningen att åter gå i land och låter föra krutet tillbaka till arsenalen, så vida inte…


II. M. S. 17