maud genom öppningen mellan en illa tillsluten gardin sett de båda männen och efter varandra igenkänt Cromwell och Mordaunt.
Vi ha redan erfarit, vilken verkan denna underrättelse hade på de fyra vännerna.
D'Artagnan var den första, som hämtade sig.
— Mordaunt! sade han. Ah, vid himlen, det är Gud själv, som sänder oss honom.
— Ja, sade Porthos, låt oss slå in porten och rusa på honom.
— Nej, tvärtom, återtog d'Artagnan, låt oss inte slå in porten, inte göra det minsta buller. Bullret skulle locka hit folk, ty om hans mäktige härskare, som Grimaud säger, är här, så har han väl någon vakt, några »järnsidor» gömda i närheten. Hallå Grimaud, stig nu åter upp och säg oss, om Mordaunt ännu har sällskap, om han gör min av att vilja gå ut eller att gå och lägga sig. Har han sällskap, så vänta vi tills han blivit ensam, går han ut, så ta vi honom vid utgåendet, stannar han kvar, så slå vi in fönstret. Det gör ändå mindre buller och är lättare än att slå in dörren.
Grimaud klättrade åter helt tyst upp till fönstret.
— Bevaka ni den andra utgången, Athos och Aramis, så stanna vi här med Porthos.
De båda vännerna hörsammade uppmaningen.
— Nå, Grimaud? frågade d'Artagnan.
— Han är ensam, svarade Grimaud.
— Är du säker på det?
— Ja.
— Men vi ha inte sett hans kamrat gå ut.
— Han har kanske gått genom den andra porten.
— Vad gör han nu?
— Han sveper in sig i sin kappa och drar på sig handskarna.
— Bra, sade d'Artagnan, nu måste vi passa på.
Porthos förde handen till sin dolk, som han mekaniskt drog ur slidan.
— Stick in dolken igen, vän Porthos, sade d'Artagnan, det är inte meningen att stöta till nu genast. Vi ha honom fast,
