låt oss nu gå ordentligt till väga. Vi ha en del ömsesidiga förklaringar att avfordra varandra, och det här blir ett motstycke till uppträdet i Armentières. Låt oss blott hoppas, att den här inte har någon avföda, så att, om vi krossa honom, det blir slut på ormynglet.
— Tyst, sade Grimaud, nu tänker han visst gå ut. Han närmar sig lampan, han blåser ut den… nu ser jag ingenting mer.
— Kom ned då!
Grimaud hoppade baklänges och kom ned på fötterna. Snön på marken förtog ljudet, så att intet buller hördes.
— Gå och säg till Athos och Aramis, att de ställa sig på var sin sida om porten där borta, och att de klappa i händerna, om han kommer den vägen. Porthos och jag göra likadant här.
Grimaud gick.
— Porthos, sade d'Artagnan med låg röst, drag in dina breda axlar litet mer; han bör inte se något, då han kommer ut.
— Jag hoppas, att han kommer den här vägen!
— Tyst nu, sade d'Artagnan.
Porthos stod som fastnaglad vid muren, så att man kunnat tro, att han ville tränga sig igenom den. D'Artagnan gjorde likaså.
Nu hördes Mordaunts steg genljuda i trappan. En förut osynlig skottlucka gled, gnisslande i sin fals, åt sidan. Mordaunt blickade ut genom luckan, men såg ingenting, tack vare de försiktighetsmått, de båda vännerna tagit. Han satte då nyckeln i låset, öppnade porten och trädde ut på tröskeln.
I samma ögonblick fann han sig ansikte mot ansikte med d'Artagnan. Han ville åter skjuta till porten, men Porthos störtade fram, fattade i vredet och slog upp den på vid gavel.
Porthos klappade tre gånger i händerna. Athos och Aramis skyndade fram.
Mordaunt blev dödsblek, men han uppgav intet rop och skrek ej på hjälp.
D'Artagnan gick rätt på Mordaunt och sköt honom baklänges uppför hela trappan, vilken var upplyst av en lampa, som satte gascognaren i tillfälle att ej släppa Mordaunts hän-