der ur sikte. Mordaunt insåg väl, att om han också dödade d'Artagnan, skulle han sedan få sina andra tre fiender emot sig. Han gjorde därför ej minsta rörelse till försvar. Då han kom till dörren, kände han sig stöta med ryggen mot densamma och trodde tvivelsutan, att allt nu var slut för honom, men han misstog sig, ty d'Artagnan sträckte ut handen och öppnade dörren. Mordaunt och han befunno sig nu inne i rummet, där den unge mannen tio minuter förut samtalat med Cromwell.
Porthos inträdde efter honom, han sträckte upp armen och tog ned den i taket hängande lampan; med tillhjälp av denna lampa påtände han nu den andra.
Athos och Aramis inträdde därefter och låste igen dörren efter sig.
— Var så god och slå er ned, sade d'Artagnan, i det han räckte den unge mannen en stol.
Denne tog stolen ur d'Artagnans hand och satte sig, blek men lugn.
Aramis ställde på tre stegs avstånd från honom tre stolar, en åt sig själv, en åt d'Artagnan och en åt Porthos. Athos gick och satte sig i ett hörn längst bort i rummet och tycktes ha föresatt sig att bli en orörlig åskådare till vad som skulle komma att tilldraga sig.
Porthos satte sig till vänster, Aramis till höger om d'Artagnan. Athos syntes dyster, Porthos gnuggade sina händer med febril otålighet, Aramis bet sig småleende i läppen, så att blodet sprack ut. D'Artagnan var den ende, som åtminstone skenbart behärskade sig fullständigt.
— Herr Mordaunt, sade han till den unge mannen, då slumpen nu äntligen för oss tillsammans efter så många dagars fruktlöst sökande, så låt oss språkas vid, om ni behagar!
