— Ni är alltså säker på er sak?
— Ja, men han måste skynda sig, ty så fort folket i Paris väl en gång rest sig, få vi tio prinsar så visst som en, som vilja ställa sig i spetsen för detsamma. Dröjer han, så finner han platsen redan upptagen.
— Får jag hälsa honom det ifrån er?
— Ja, gör det.
— Och ni lämnar honom oinskränkt makt?
— I och för kriget, ja; men vad politiken beträffar …
— Ni vet, att den inte är hans starka sida.
— Han skall låta mig efter behag underhandla om min kardinalshatt.
— Ni håller på den?
— Ja, eftersom man tvingar mig att bära en hatt av en fason, som inte passar mig, svarade Gondy, så önskar jag åtminstone, att denna hatt blir röd.
— Man bör inte tvista om tycke och smak, sade Rochefort leende. Jag ansvarar för hans samtycke.
— Och ni skriver till honom i kväll?
— Bättre än så, jag skickar ett bud till honom.
— När kan han vara här?
— Om fem dagar.
— Må han komma, han skall finna mycket förändrat här.
—— Det önskar jag.
— Och jag ansvarar därför. Gå nu och samla ihop era femtio man och håll er färdig.
— Till vad?
— Till allt.
— Ha ni något igenkänningstecken?
— En gul rosett på hatten.
— Gott, farväl, monseigneur.
— Farväl, min bäste greve.
— Ah, mäster Mazarin, mäster Mazarin, sade Rochefort, i det han drog med sig sin präst, som ej fått tillfälle att inblanda ett enda ord i detta samtal, nu skall du väl få se, om jag är för gammal för att vara en handlingens man!
Klockan var halv tio: koadjutorn behövde en dryg halv-
