Mordaunt svarade blott därigenom, att han sökte binda d'Artagnans värja med en styrka, som gascognaren ej väntat sig att finna hos denna till utseendet så svaga kropp, men medelst en parad, icke mindre skicklig än den, hans motståndare glort, träffade han i rätt tid Mordaunts klinga, som gled undan längs hans, utan att träffa d'Artagnans bröst.
Mordaunt tog ett hastigt steg tillbaka.
— Åh, ni retirerar, sade d'Artagnan, ni svänger er. Som ni behagar, jag har åtminstone en vinst därav — jag slipper se ert elaka leende. Ni kan inte göra er en föreställning om, vilken falsk blick ni har, i synnerhet när ni är rädd. Betrakta ett ögonblick mina ögon, och ni ska få se något, som er spegel aldrig kommer att visa er, nämligen en redlig och frimodig blick.
På dessa utgjutelser, som kanske icke röjde någon särdeles god ton, men som d'Artagnan plägade nyttja för att därmed söka förvilla sin motståndares uppmärksamhet, svarade Mordaunt ej med ett enda ord, utan retirerade ständigt och svängde, så att han slutligen kom på den plats d'Artagnan förut haft.
Han smålog allt mer och mer. Detta småleende började oroa d'Artagnan.
— Seså, nu måste vi göra slut på saken! sade han sig. Fram med de stora stötarna!
Han ansatte Mordaunt, som fortfor att retirera, men synbarligen metodiskt, utan att begå ett enda fel, varav d'Artagnan kunde använda sig och utan att hans värja ett enda ögonblick avvek ur linjen. Enär fäktningen hölls i ett rum, och utrymme började fattas de stridande, kom Mordaunt snart att med sin fot vidröra väggen, mot vilken han nu även stödde sin vänstra hand.
— Seså, utropade d'Artagnan, nu kan ni inte retirera längre, min fine herre! Mina herrar, fortfor han, i det han knep ihop läpparna och rynkade ögonbrynen, ha ni någonsin sett en skorpion fastnaglad på en vägg? Antagligen inte. Nåväl. nu skola ni få se det!
Inom ett par sekunder gav d'Artagnan Mordaunt tre fruktansvärda stötar. Alla tre träffade men utan att skada honom.
