— Det var en uppenbar lycka, som Gud sänt oss! sade Athos.
— Du börjar verkligen bli försvagad, Athos, sade d'Artagnan, i det han ryckte på axlarna och lämnade dörren, som på inga villkor ville gå upp. Hur f-n kan du säga något sådant åt män sådana som vi! Du fattar alltså inte vår belägenhet?
— Vad då? Vilken belägenhet? frågade Porthos.
— Den, som i sådant spel inte dödar, han blir dödad, svarade d'Artagnan. Och säg mig nu, min vän, om det även ingår i dina försoningsjeremiader, att Mordaunt skall få offra oss åt sin sonliga hämndlystnad? Är detta din tanke, så säg det uppriktigt!
— Åh, d'Artagnan, min vän!
— Ja, vet du, det är sannerligen ömkligt att se sakerna ur den synpunkten! Den uslingen kommer väl nu att skicka oss minst hundra järnsidor på halsen, för att stöta oss sönder som gryn i denna herr Cromwells mortel. Kom, kom! Bort härifrån! Om vi dröja här fem minuter till, så äro vi förlorade.
— Ja, du har rätt, bort härifrån! upprepade både Athos och Aramis.
— Men vart? frågade Porthos.
— Till värdshuset, min vän, för att taga våra kläder och sedan, om Gud så vill, till Frankrike, där jag åtminstone vet, hur husen äro inrättade. Vår farkost väntar oss… det är ändå en tröst i olyckan.
D'Artagnan stack sin värjstump i slidan, tog på sig sin hatt, öppnade dörren till trappan och skyndade ned, åtföljd av sina tre kamrater.
Vid porten återfunno flyktingarna sina betjänter och frågade om de upptäckt någon skymt av Mordaunt, men de hade ej sett någon gå ut.
