Mordaunt började springa till närmaste kavallerikasärn, som låg vid pass en kvarts lieue därifrån. Inom fyra eller fem minuter var han framme, gav sig tillkänna, tog bästa hästen i stallet, satte sig upp och störtade bort. En kvart därefter var han i Greenwich.
— Här har jag hamnen, mumlade han, den där mörka fläcken där borta är tydligen Hundön. Gott, jag har en halv, kanske en hel timmes försprång. Var är nu Blixten?
Just som han i tankarna yttrade dessa ord, reste sig en på en kabeltågsrulle liggande karl och tog några steg mot Mordaunt som för att besvara hans tanke.
Mordaunt tog upp en näsduk ur fickan och lät den fladdra ett ögonblick i luften.
Karlen syntes uppmärksam, men stod kvar på samma plats. Mordaunt slog en knut i varje hörn av näsduken; mannen gick då ända fram till honom. Som man påminner sig, var detta den överenskomna signalen. Sjömannen var insvept i en stor kappa med huva, som dolde hans gestalt och undanskymde hans ansikte.
— Skulle min herre händelsevis komma från London för att göra en tur till sjös? frågade han.
— Just det, ja, svarade Mordaunt, åt Hundön till.
— Och herrn föredrar väl något särskilt fartyg framför de andra. Herrn vill väl helst ha en snabbseglande båt?
— Ja, snabb som blixten, svarade Mordaunt.
— Gott, då är det min farkost ni söker. Jag är den skeppare herrn behöver.
— Jag tror det, svarade Mordaunt, i synnerhet om ni inte glömt ett visst igenkänningstecken.
— Här är det, herre, sade sjömannen, i det han tog fram en näsduk med knutar i alla fyra hörnen.
— Det är bra, sade Mordaunt, i det han hoppade av hästen. Vi ha ingen tid att förlora. Låt föra min häst till närmaste värdshus och ro mig till ert fartyg.
— Men edra kamrater? frågade skepparen. Jag trodde, att ni voro fyra, utom betjänterna.
— Hör på, sade Mordaunt, i det han närmade sig sjöman-
