— Ja.
— Fem fulla fat?
— Och fem tomma.
— Alldeles riktigt.
— Vi gå med portvin till Anvers.
— Utmärkt! För mig nu ombord och gå tillbaka för att intaga er post igen. ty det dröjer inte länge, förrän de äro här.
— Jag är färdig.
— Det är av stor vikt att ingen av ert folk får se mig gå ombord.
— Det finns för tillfället bara en man ombord, och på honom kan jag lita lika säkert som på mig själv. För övrigt känner denne man er inte, och han liksom hans kamrater, vet ingenting men är redo att lyda våra order.
— Det är bra. Låt oss gå.
De gingo ned åt floden. En liten båt låg bunden vid stranden medelst en järnkätting, fäst vid en påle. Groslow drog båten till sig, höll den stadig, medan Mordaunt steg i, hoppade därefter i själv, fattade genast årorna och började ro på ett sätt som övertygade Mordaunt om, att han ej glömt sjömansyrket.
Efter fem minuters förlopp hade de kommit klara för den mängd av fartyg, som redan på den tiden belamrade inloppet till London, och Mordaunt kunde som en mörk punkt skönja den lilla för ankar liggande felucken, vilken låg förtöjd på fyra eller fem kabellängders avstånd från Hundön.
Då de kommo fram till Blixten, visslade Groslow på ett särskilt sätt. Ett karlhuvud tittade då fram över relingen.
— Är det ni, kapten? frågade karlen.
— Ja, kasta ned fallrepet.
Mordaunt fattade i fallrepet och sprang upp på fartyget med en vighet och säkerhet, som man sällan finner hos dem, som icke äro sjömän. Men hans brinnande hämndlystnad ersatte bristen på övning och gjorde honom skicklig till allt.
Som Groslow förutsett, tycktes den ombord på Blixten vaktande matrosen ej ens märka, att hans kapten åtföljdes av någon. Mordaunt och Groslow gingo in i kaptenens rum. Det
