var ett slags provisorisk hytt, byggd av bräder, uppe på däck. Kapten Rogers hade nämligen avstått den egentliga kajutan åt sina passagerare.
— Och de andra? frågade Mordaunt. Var ligga de?
— I andra ändan av fartyget, svarade Groslow.
— Och de ha ingenting att göra på den här sidan?
— Nej, ingenting alls.
— Det är bra. Jag gömmer mig då hos er. Vänd nu tillbaka till Greenwich och för dem ombord. Ni har väl en slup?
— Ja, den som vi rodde hit i.
— Den tycks ju vara lättrodd och väl byggd.
— Ja, det är en riktig pirog.
— Gör fast den vid aktern med ett rep och lägg i årorna, så att båten kan följa efter i kölvattnet och man blott behöver kapa linan. Förse den också med rom och skeppsskorpor.
— Det skall ske. Vill ni undersöka krutdurken nu?
— Nej, det kan göras, då ni kommer tillbaka. Jag vill själv anbringa luntan för att vara säker på att den inte brinner för länge. Men för allt i världen, dölj väl ert ansikte, så att de inte kunna känna igen er.
— Åh, var lugn för det!
— Skynda er nu, klockan slår tio i Greenwich.
I själva verket hördes också den tio gånger upprepade dallrande klangen av en klocka med vemodigt ljud genomtränga rymden, som var uppfylld av stora moln, vilka likt tysta, ofantliga böljor svävade över himlen.
Groslow sköt igen dörren, vilken Mordaunt låste inifrån, varefter den förre steg ned i båten, som sedan hastigt avlägsnade sig, under det vattnet forsade vid de kraftiga årtagen.
En kall vind blåste, och hamnpiren var öde och tom, då Groslow landsteg i Greenwich; flera båtar hade nyss begivit sig av med flodvattnet. I samma ögonblick Groslow gick i land, hörde han ljudet av galopperande hästar på den med klappersten belagda vägen.
— Aha, mumlade han, Mordaunt gjorde rätt i att skynda på mig. Det var ingen tid att förlora. Här ha vi dem redan.
Det var verkligen våra vänner eller snarare deras för-
