trupp, bestående av d'Artagnan och Athos. Då de kommit mitt för det ställe, där Groslow befann sig, stannade de, som om de gissat, att han var den, de hade att göra med.
Athos steg av, uppvecklade helt lugnt en näsduk med knutar i alla fyra hörnen och lät den fladdra med vinden, medan den alltid försiktige d'Artagnan ännu satt kvar, till hälften nedhukad över sin häst, med ena handen instucken i pistolhölstret.
Groslow, som ännu ej var säker på, att ryttarne verkligen voro desamma, som han väntade, hukade sig ned bakom en av dessa i marken nedsatta kanoner, vilka användas till fäste för kabeltrossar, reste sig upp, då han såg den överenskomna signalen och gick fram till ädlingarna. Han var så väl insvept i sin kappa, att man icke kunde se hans ansikte. För övrigt var natten så mörk, att denna försiktighet nästan var överflödig.
Icke desto mindre varsnade Athos skarpa öga, att det ej var Rogers, som stod framför honom.
— Vad vill ni? frågade han Groslow, i det han tog ett steg tillbaka.
— Jag vill säga er, mylord, svarade Groslow, i det han sökte härma den irländska brytningen, att ni söker skepparen Rogers, men att ni gör det förgäves.
— Varför det då? frågade Athos.
— Därför att han i dag på morgonen föll ned från en märsstång och bröt av sig ena benet. Men jag är hans kusin. Han meddelade mig, hur det förhöll sig, och bad mig å hans vägnar giva mig tillkänna för de herrar, som visade mig en näsduk med knutar i hörnen, just sådan som den ni håller i handen och den jag har i min ficka, samt att föra dessa herrar, varthelst de önskade.
Vid dessa ord tog Groslow upp den näsduk, han redan förut visat Mordaunt.
— Är detta allt? frågade Athos.
— Nej, mylord, sjuttiofem pund äro också utlovade, om jag sätter er välbehållna i land i Boulogne eller på vilken annan punkt av Frankrikes kust, som ni själva bestämma.
— Vad säger du om det, d'Artagnan? frågade Athos på franska, sedan han tolkat sjömannens ord för sin vän.
