— Min bäste vän, sade Porthos, du talar som en korp; du spår bara olycka. Vem kunde väl möta oss nu mitt i mörka natten, när man inte ser tjugu steg framför sig?
— Ja, men i morgon.
— I morgon äro vi i Boulogne.
— Det önskar jag av allt mitt hjärta, svarade gascognaren, och tillstår gärna min svaghet. Du skrattar säkert åt mig, Athos, men vet du, att så länge vi voro inom skotthåll från stranden eller fartygen, väntade jag mig i varje ögonblick en lömsk muskötsalva, som skulle döda oss alla.
— Åh, sade Porthos, det hade ju varit omöjligt, för då skulle man ju på samma gång ha dödat skepparen och matroserna.
— Bah, det hade varit en präktig kupp för Mordaunt. Tror du att han är så nogräknad?
Efter ytterligare några årtag befunno de sig vid sidan av felucken. Den på däcket vaktande matrosen väntade, fallrepstrappan var redan i ordning, ty han hade igenkänt båten.
Athos, som en gång i sin tidiga ungdom ämnat gå in vid flottan, steg ombord med en sjömans färdighet, därefter kom Aramis med sin gamla vana vid att begagna repstegar och andra mer eller mindre sinnrika hjälpmedel på förbjudna vägar. D'Artagnan steg upp med en stengetsjägares vighet och Porthos med tillhjälp av sin styrka.
För betjänterna föll det sig litet svårare, väl icke för Grimaud, som var mager och smidig som en katt och med lätthet kunde klättra upp var som helst, men så mycket mer för Mousqueton och Blaisois, vilka matroserna måste lyfta upp tills Porthos kunde räcka dem med handen, då han högg dem i kragen och med ett ryck svängde upp dem på däck.
Kaptenen förde sina passagerare till den för dem iordningställda bostaden, vilken bestod av ett enda rum, som de skulle dela. Därefter ville han avlägsna sig, under förevändning att han hade några order att utdela.
— Vänta ett ögonblick, sade d'Artagnan. Hur många man har ni ombord, kapten?
— Jag förstår inte, svarade han på engelska.
