— Fråga honom det på hans språk, Athos.
Athos tolkade d'Artagnans fråga.
— Tre utom jag själv, svarade Groslow.
D'Artagnan förstod svaret och satte upp tre fingrar.
— Jaså tre, sade han till sina vänner, då börjar jag lugna mig. Men medan ni inkvartera er har jag ändå lust att göra en rond omkring fartyget.
— Och jag, sade Porthos, ämnar sysselsätta mig med supén.
— Det var en stor och ädel tanke, Porthos, sätt den i verket. Du, Athos, får låna mig Grimaud, som i sin vän Parrys sällskap lärt sig litet engelska; han skall vara min tolk.
— Följ med, Grimaud, sade Athos.
På däcket fanns en lykta; d'Artagnan tog den i ena handen, en pistol i den andra och sade till skepparen:
— Come!
Detta och »goddam» var ungefär allt, vad d'Artagnan inhämtat av engelska språket.
Han kom fram till skeppsluckan och steg ned i lastrummet.
Detta var avdelat i tre särskilda rum. Det, vari d'Artagnan nedsteg, sträckte sig från tredje masten till änden av aktern, och dess tak utgjordes följaktligen av golvet till det rum, i vilket Athos, Porthos och Aramis nu beredde sig att tillbringa natten. Det andra upptog mitten av fartyget och var avsett för betjänterna, det tredje sträckte sig fram till fören och således under den av kaptenen för tillfället uppbyggda hytten, där Mordaunt gömde sig.
— Ah, sade d'Artagnan, i det han steg utför trappan, lysande framför sig med lyktan, så många fat! Man kunde tro sig vara i Ali Babas grotta.
— Vad säger ni? frågade kaptenen på engelska.
D'Artagnan förstod honom på tonfallet i rösten.
— Jag vill veta, vad som är i de här faten? frågade d'Artagnan, i det han gjorde sin fråga begripligt genom åtbörder, sedan han ställt ifrån sig lyktan på ett av faten.
Skepparen gjorde en rörelse som för att springa uppför trappan, men hejdade sig.
— Portvin, svarade han.
