— Till vilka?
— Till barrikaderna, och när ni går härifrån, får ni se mitt folk i verksamhet. Akta er för att stöta mot någon kedja eller falla i något hål, för då kunde ni bryta benen av er.
— Gott, se här den utlovade summan, lika stor som den du redan fått. Kom nu ihåg, att du är en anförare och gå inte på krogen.
— Jag har i tjugu års tid inte druckit annat än vatten.
Mannen mottog penningpåsen ur koadjutorns händer; denne hörde det klingande rasslandet, som tiggarens hand åstadkom, då den rörde i och kände på guldmynten.
— Aha, sade koadjutorn, du är girig, din skälm!
Tiggaren drog en suck och kastade påsen ifrån sig.
— Skall jag då alltid vara densamme? utropade han. Skall jag aldrig lyckas avkläda mig den gamla människan? O elände! O fåfänglighet!
— Du tar den i alla fall?
— Ja, men jag svär inför er att till fromma ändamål använda det, som blir över därav.
Hans ansikte var blekt och sammandraget, som om han utkämpat en inre strid.
— Vilken besynnerlig man! mumlade Gondy.
Han tog sin hatt för att gå, men då han vände sig om, såg han tiggaren mellan sig och dörren. Hans första tanke var, att mannen kunde ha något ont i sinnet mot honom. Men strax därpå såg han honom knäppa ihop händerna och knäfalla.
— Monseigneur, sade han, innan ni lämnar mig, ber jag om er välsignelse.
— Monseigneur! utropade Gondy. Du tar mig för en annan, min vän.
— Nej, monseigneur, jag tar er för den ni är, det vill säga för herr koadjutorn. Jag kände igen er vid första ögonkastet.
Gondy smålog.
— Och du begär min välsignelse?
— Ja, jag behöver den.
Tiggaren yttrade detta i en ton av så djup ödmjukhet och
