sedan han åtföljt d'Artagnan på dennes rond, är du inte också törstig?
— Som en skotte, svarade Grimaud lakoniskt.
Han satte sig bredvid Blaisois och Mousqueton, tog upp en liten bok ur fickan och började göra upp räkenskaperna för sällskapet, vars kassaförvaltare han var.
— Usch, sade Blaisois, vad det kväljer mig.
— Om så är, sade Mousqueton, så försök att förtära något.
— Vad ska jag förtära då? Kallar ni det här mat? svarade Blaisois, i det han med jämmerlig uppsyn föraktligt pekade på kornbrödet och ölmuggen.
— Blaisois, kom ihåg, att bröd är fransmannens rätta föda… fast han inte alltid har det… fråga Grimaud!
— Ja, men ölet då, genmälde Blaisois, är det fransmannens rätta dryck?
— Nej, vad det beträffar, svarade Mousqueton, så medger jag att det snarare är motsatsen, och att ölet är fransmannen lika motbjudande som vinet är för engelsmannen.
— Vad, herr Mouston, återtog Blaisois, som denna gång betvivlade Mousquetons djupa insikter, för vilka han eljest hyste en oinskränkt beundran. Tror ni verkligen, att engelsmännen inte tycka om vin?
— Ja, de avsky det.
— Men jag har ändå sett dem dricka vin.
— Ja, som straff, och till bevis därpå vill jag bara nämna, att det hände sig en gång, att en engelsk prins dog, därför att man lagt honom i ett fat malvasirvin. Jag hörde abbé d'Herblay tala om händelsen.
— En sådan dumsnut! sade Blaisois. Jag skulle gärna varit i hans ställe.
— Det kan du, inföll Grimaud, i det han hopsummerade en sifferrad.
— Vad? sade Blaisois. Kan jag det?
— Ja, svarade Grimaud, i det han fick fyra i minnet och överförde detta tal till nästa sifferrad.
— Kan jag det? Förklara er, herr Griamud.
