Mousqueton satt tyst, men av uttrycket i hans ansikte kunde man lätt se, att han ej var likgiltig.
Grimaud fortsatte sin räkning och antecknade summan.
— Portvin! sade han, i det han pekade åt lastrummets första avdelning, vilken d'Artagnan och han undersökt i sällskap med kaptenen.
— Vad? De där faten, som jag såg genom den halvöppna dörren?
— Portvin, upprepade Grimaud och började en ny matematisk operation.
— Jag har hört sägas, sade Blaisois, i det han vände sig till Mousqueton, att portvin är ett spanskt vin, som skall vara mycket gott.
— Ja, ypperligt, svarade Mousqueton, i det han slickade sig om munnen, alldeles ypperligt! Vi har sådant vin i herr baron du Vallons källare.
— Om vi skulle be de här engelsmännen att få köpa en butelj därav? föreslog den hederlige Blaisois.
— Köpa! upprepade Mousqueton, hos vilken den gamla marodörinstinkten nu åter vaknade. Det hörs minsann, unge man, att ni ännu inte har någon erfarenhet av livets förhållanden. Varför köpa när man kan taga?
— Taga! utropade Blaisois. Men jag trodde det var förbjudet att ha lust till sin nästas ägodelar. Det står ju i den heliga skrift.
— Det där är mycket barnsligt resonerat, min käre Blaisois, sade Mousqueton i sin mest beskyddande ton. Ja, barnsligt, det säger jag ännu en gång. Jag vill bara fråga… var har du läst i skriften att engelsmännen är din nästa?
— Nej, det står ingenstans, det är sant, medgav Blaisois, inte som jag kan påminna mig åtminstone.
— Ett alltför barnsligt skäl! återtog Mousqueton. Om du, som jag och Grimaud, hade varit med i kriget i tio år, min käre Blaisois, då skule du lärt dig att göra skillnad mellan din nästas och din fiendes egendom. Jag skulle tro, att engelsmännen är våra fiender, och detta portvin tillhör engelsmännen, alltså tillhör det oss, emedan vi är fransmän. Känner du
