inte till ordspråket: Av fienden tar man som pris allt vad man kan komma åt?
Denna vältalighet, som Mousquetons hela vidsträckta världserfarenhet förlänade sin auktoritet, förstummade helt och hållet Blaisois.
— Men det där är väl bra dyrbart vin, vågade han dock invända.
— Om det också vore guldtinktur, min käre Blaisois, skulle våra herrar inte neka sig det, svarade Mousqueton. Vet, att baron de Bracieux ensam är nog rik att dricka ur ett helt fat portvin, vore han än nödsakad att betala en pistol för varje droppe. Och jag inser inte, fortfor Mousqueton, allt högmodigare, varför vi skulle neka oss vad våra herrar inte skulle neka sig.
Mousqueton steg upp, tog ölkruset, tömde ut det ända till sista droppen genom en styckeport och gick med stolta steg mot dörren, som förde till rummets andra avdelning.
— Aha, den är låst! sade han. Vad de där fördömda engelsmännen är misstänksamma!
— Låst! upprepade Blaisois i lika missbelåten ton. Anamma det, så förargligt! Och jag känner hur det kväljer mig allt mer… Jag är verkligen riktigt sjuk.
Mousqueton vände sig till Blaisois med ömklig och misslynt uppsyn.
— Låst! upprepade han.
— Men jag hörde er säga, herr Mouston, dristade Blaisois framkasta, att ni en gång i era unga dar, i Chantilly, födde er herre och er själv genom att fånga rapphöns i en rännsnara, karpar med metspö och buteljer med lasso.
— Visserligen, svarade Mousqueton, det är rena sanningen, och Grimaud här kan intyga det. Men det fanns en glugg på källaren och vinet var tappat på buteljer. Jag kan inte kasta någon lasso genom den här väggen, lika litet som jag därmed kan taga ut ett vinfat, som kanske väger sina modiga två centner.
— Nej, men ni kan ta ut två eller tre bräder av mellan-
