ånger, att Gondy utsträckte handen över honom och välsignade honom med all den andakt, vartill han var mäktig.
— Nu, sade koadjutorn, finns det en gemenskap mellan oss. Jag har välsignat dig, och du är mig helig, liksom även jag är det för dig. Låt höra, har du begått något brott, som den mänskliga rättvisan förföljer, och för vars följder jag kan skydda dig?
Tiggaren skakade på huvudet.
— Det brott, jag begått, monseigneur, ligger inte inom den mänskliga rättvisans domsrätt, och ni kan inte befria mig från följderna därav på annat sätt än genom att ofta välsigna mig, som ni nyss gjorde.
— Du har naturligtvis inte alltid haft samma syssla som nu?
— Nej, monseigneur, inte mer än sex år.
— Var vistades du dessförinnan?
— På Bastiljen.
— Och innan du kom på Bastiljen?
— Det skall jag säga er, monseigneur, den dag, då ni täckes höra min bikt.
— Gott, vid vilken timme på dagen eller natten du anmäler dig är jag redo att ge dig absolution.
— Tack, monseigneur, men jag är ännu inte beredd att mottaga den.
— Gott! Farväl!
Koadjutorn tog ljuset, steg utför trappan och gick ut, försjunken i djupa tankar.
