Vid ljudet av den senares röst ryckte Grimaud till och kände en rysning ila genom märg och ben; han stack försiktigt fram huvudet och igenkände Mordaunts bleka ansikte unden den stora hatten.
— Hur länge kan den där luntan brinna? frågade han.
— Omkring fem minuter, svarade skepparen.
— Gott, säg till era karlar att de hålla sig färdiga. Följer slupen efter fartyget?
— Ja, som hunden följer sin herre.
— När klockan blir en kvart över tolv, samlar ni era män och stiger med dem ned i slupen utan minsta buller.
— Sedan jag tänt eld på luntan?
— Nej, det blir min omsorg. Jag vill vara säker på min hämnd. Ligga årorna i båten?
— Ja, allt är klart.
— Det är bra.
Mordaunt lade sig på knä och fäste vid kranen den ena änden av luntan, så att det blott återstod honom, att tända eld på den motsatta.
Sedan detta var gjort, tog han upp sin klocka.
— Ni hörde alltså? En kvart över tolv… sade han, i det han åter reste sig upp; således (han såg på klockan) om tjugu minuter.
— Ja, min herre, svarade Groslow, jag vill blott ännu en gång påpeka, att det bestyr ni vill åtaga er själv, verkligen är förenat med fara, och att det vore bättre, att tillsäga en av karlarna att tända på fyrverkeriet.
— Min käre Groslow, svarade Mordaunt, ni känner väl till ordspråket: Själv är bäste dräng. Jag vill nu tillämpa det.
Grimaud hade hört allt, och ehuru han ej förstått allt, vad som yttrats, hade likväl hans goda uppfattningsförmåga hos honom ersatt bristen på fullständig kännedom om det främmande språket. Han hade igenkänt musketörernas båda dödsfiender, han hade sett Mordaunt anbringa luntan och hört det ordspråk, som Mordaunt anfört på franska. Han undersökte innehållet i kruset, han höll i handen och i stället för den dryck,
