som Mousqueton och Blaisois väntade, kände han grova krutkorn, som raspade och söndersmulades mellan hans fingrar.
Mordaunt gick bort till Groslow. Vid dörren stannade han och lyssnade.
— Hör ni, hur de sova? sade han.
Man hörde verkligen, tvärs igenom brädgolvet, hur Porthos snarkade.
— Gud själv överantvardar dem i våra händer, sade Groslow.
— Och denna gång skall inte djävulen själv kunna rädda dem, svarade Mordaunt.
Därpå gingo båda ut.
Grimaud väntade tills han hört dörren stängas; när han övertygat sig om, att han var ensam, reste han sig upp utmed väggen.
— Ah, sade han, i det han med handen borttorkade stora svettdroppar, som pärlade på hans panna, vad det ändå var tur, att Mousqueton var törstig!
Han skyndade att tränga sig ut genom öppningen, i det han ännu trodde sig drömma, men åsynen av krutet i kruset övertygade honom snart, att denna dröm gällde liv och död.
Som man väl kan förstå, åhörde d'Artagnan allt detta med ständigt stegrad uppmärksamhet och utan att avbida slutet på Grimauds berättelse, steg han upp så tyst han kunde, närmade sin mun intill örat på Aramis, som låg vid hans vänstra sida och lade i detsamma handen på hans axel för att förekomma alla häftiga rörelser.
— Aramis, sade han, stig upp utan att göra minsta buller.
Aramis vaknade. D'Artagnan förnyade sin uppmaning och tryckte hans hand. Aramis steg upp.
— Förbered Athos, som ligger till vänster om dig.
Aramis hade ej svårt att väcka Athos, vars sömn var lätt, som vanligen är fallet med fina och känsliga naturer, men att få Porthos vaken var förenat med större svårighet. Han ville naturligtvis veta orsaken till att man så plötsligt störde hans