— Besitta det, utbrast Aramis, det är en f-n så kall väg, min vän!
— Stanna kvar, om du vill. men jag säger dig, att här blir snart mycket för hett.
— Men vi kunna ju inte simma i land, nu då vi äro mitt ute på havet?
— Slupen följer efter i släptåg, vi simma till slupen och kapa tåget, det är allt. Iväg, mina herrar!
— Ett ögonblick, sade Athos, våra betjänter…
— Här äro vi, svarade Mousqueton och Blaisois, vilka Grimaud hämtat för att samla hela styrkan i kajutan.
De tre vännerna hade emellertid stått orörliga inför det förfärande skådespel, som d'Artagnan visat dem, då han öppnade fönstergluggen.
Den, som blott en gång sett det, vet, att ingenting förmår göra ett mäktigare intryck än ett svallande hav, som med ett dovt brus rullar sina svartgröna vågor i vinterns bleka månsken.
— För tusan, sade d'Artagnan, jag tror vi tveka, men om vi tveka, vad skola då våra betjänter göra?
— Jag tvekar inte, sade Grimaud.
— Herre, inföll Blaisois i ynklig ton, jag får säga, att jag bara kan simma i små bäckar.
— Och jag kan inte simma alls, förklarade Mousqueton.
Under tiden hade d'Artagnan glidit ut genom fönsterluckan, med benen före.
— Hör på, Athos, sade han, du som är stor och ädel, bjud anden att behärska köttet; du, Aramis, hjälp betjänterna till rätta, och du, Porthos, avfärda alla, som komma oss i vägen.
Sedan d'Artagnan tryckt Athos hand, passade han på, då felucken vid en stampning sänkte sig med aktern, så att han blott behövde släppa sig ned i vattnet, som redan gick honom till midjan.
Athos följde honom redan innan feluckens akter åter hunnit resa sig. Då Athos var ute, höjde den sig åter, och man såg linan, varmed slupen var fastgjord, spänna sig och lyftas upp över vattenytan.
