D'Artagnan simmade bort till linan. Där stannade han ett ögonblick och höll sig med ena handen fast vid tåget, med endast huvudet över vattenytan.
En sekund därefter kom Athos fram till honom. Strax därpå syntes två andra huvuden sticka upp vid hörnet av feluckens akter; det var Aramis och Grimaud.
— Jag är orolig för Blaisois, sade Athos. Hörde du, att han sade sig blott kunna simma i bäckar?
— Om man bara kan simma, så simmar man var som helst, svarade d'Artagnan. I båten, i båten!
— Men Porthos… jag ser inte till honom?
— Åh var lugn, Porthos kommer nog, han simmar som själva Leviatan.
Porthos syntes verkligen ej till, ty ett uppträde av halvt komisk, halvt dramatisk natur tilldrog sig mellan honom. Mousqueton och Blaisois.
Förskräckta av vågornas brus, av vindens tjut och skrämda vid åsynen av det mörka, skummande vattnet, ryggade de tillbaka i stället för att giva sig iväg.
— Seså, seså, sade Porthos, i vattnet med er!
— Men, herre, invände Mouscueton, jag kan inte simma. Låt mig hellre stanna kvar här.
— Och jag också, sade Blaisois.
— Jag försäkrar, att jag blir bara till besvär i den lilla båten, återtog Mousqueton.
— Och jag drunknar säkert, innan jag kommer dit, tillade Blaisois.
— Nå, så stryper jag er båda två, om ni inte följa med! Seså, ut med dig, Blaisois!
En av Porthos hand kvävd suck var det enda svar Blaisois gav, ty jätten tog honom vid halsen och fötterna, lät honom glida ned som ett bräde genom fönstergluggen och släppte honom huvudstupa i havet.
— Nu, min käre Mouston, sade Porthos, hoppas jag, att du inte överger din husbonde.
