belägenhet är en rosenbädd i jämförelse med den, på vilken ni ville lägga oss och där ni lagt Groslow och hans män.
— Mina herrar, återtog Mordaunt i ännu mer förtvivlad ton, jag svär, att min ånger är uppriktig. Jag är ännu så ung, knappt tjugutre år. Jag drevs av en hel naturlig känsla… jag ville hämnas min mor, och ni skulle själva ha gjort allt, vad jag gjort.
— Bah, sade d'Artagnan, då han såg, alt Athhos blev allt mer rörd, det beror på, det!
Mordaunt behövde blott simma ytterligare tre tag för att hinna upp båten, ty dödens annalkande tycktes giva honom en övernaturlig styrka.
— Ah, flämtade han, jag måste alltså dö! Ni ämna döda sonen liksom ni dödat modern! Och ändå var jag inte brottslig; efter all både gudomlig och mänsklig rättvisa bör en son hämnas sin mor. För övrigt… om det också var ett brott, så bör jag väl få förlåtelse, då jag nu ångrar mig och bönfaller därom.
Han tycktes ej längre ha krafter att hålla sig uppe, en våg slog över hans huvud och kvävde hans röst.
— Ah, det söndersliter mitt hjärta! sade Athos.
Mordaunt syntes åter.
— Vi måste göra slut på det här, sade d'Artagnan. Hör på, ni, er farbrors mördare, ni konung Karls bödel, ni herr mordbrännare, jag råder er att sjunka till botten, ty om ni kommer närmare båten, krossar jag ert huvud med min åra.
Mordaunt simmade ännu ett tag. D'Artagnan fattade sin åra med båda händer, men Athos reste sig upp.
— D'Artagnan! utropade han. Jag ber dig, d'Artagnan, min son! Den olycklige dör, och det är avskyvärt att låta en människa omkomma utan att räcka henne sin hand, då man icke behöver göra mer för att rädda henne. Jag kan inte motstå mitt hjärtas röst… han måste räddas.
— För tusan! svarade d'Artagnan, varför lämnar du dig inte genast bunden till händer och fötter i den uslingens våld? Då vore det gjort med ens. Ah, greve de La Fère, ni vill dö för hans hand, men jag vill det inte!
