delsmän från bod till bod … portarna tycktes vara stängda liksom fönsterluckorna, men de voro endast tillskjutna, så att de fort kunde öppnas och åter tillslutas för att insläppa män, vilka syntes frukta att visa, vad de buro med sig. Dessa män voro krämare, som ägde vapen och lånade dylika åt dem, som icke hade några.
En man gick från port till port, sviktande under tyngden av värjor, musköter, karbiner och vapen av alla slag, vilka han avlämnade i mån av behov. Vid skenet av en lykta igenkände koadjutorn Planchet.
Genom La Monnaiegatan kom koadjutorn fram till kajen. Där stodo grupper av borgare i svarta eller grå kappor, under det att enstaka män gingo från den ena gruppen till den andra. Från alla dessa kappor stack baktill en värjspets ut och framtill pipan av en karbin eller en musköt.
Då koadjutorn kom till Pont-Neuf, fann han denna bro bevakad. En man steg fram mot honom och frågade:
— Vem är ni? Jag igenkänner er inte som en av de våra.
— Det är därför, att ni inte känner igen era vänner, min bäste herr Louvières, svarade koadjutorn, i det han lyfte på hatten.
Louvières kände nu igen honom och bugade sig.
Gondy fortsatte sin rond och gick ned ända till Nesletornet. Här såg han en lång rad av manliga gestalter smyga längs murarna. Man skulle kunnat taga dem för ett tåg av spöken, ty de voro alla insvepta i vita kappor. Då de kommit till en viss punkt, tycktes de försvinna allesammans, den ena efter den andra, som om jorden hade öppnat sig under deras fötter.
Gondy lutade sig mot ett hörn och såg dem försvinna sålunda från den förste ända till den näst siste.
Den siste såg sig omkring, utan tvivel för att förvissa sig om, att han och hans kamrater icke bespejades; oaktat mörkret varseblev han Gondy, gick rakt emot honom och satte sin pistol för hans bröst.
— Stopp där, greve de Rochefort, sade Gondy skrattande, låt oss icke skämta med eldvapen.
Rochefort igenkände rösten.
