på sin sida, begav sig uppåt sandrevlarna utan att avbida Porthos svar.
Den lilla truppen följde honom utan vidare invändningar och försvann snart med honom bakom sandkullarna utan att ha ådragit sig allmänna uppmärksamheter.
— Låt oss nu språka, sade Aramis, då de vandrat vid pass en kvarts lieue.
— Nej, svarade d'Artagnan, låt oss hellre fly. Vi ha undsluppit Cromwell, Mordaunt och havet, dessa tre avgrunder, som hotade att uppsluka oss, men Mazarin skola vi ej undslippa.
— Du har rätt, d'Artagnan, medgav Aramis, och mitt råd är, att vi för säkerhets skull skiljas åt.
— Ja, alldeles rätt, sade d'Artagnan, låt oss skiljas åt.
— Men varför det? sporde Athos.
— Emedan vi, Porthos och jag, av Mazarin skickats till Cromwell, och i stället för att tjäna Cromwell ha vi tjänat Karl I, vilket inte just är detsamma. Om vi nu komma tillbaka i sällskap med herrar de La Fère och d'Herblay, så är vår förbrytelse uppenbar; komma vi däremot ensamma så är förbrytelsen tvivelaktig, och under tvivelaktiga förhållanden kan man föra människor ganska långt. Jag tänker nu så göra med Mazarin.
— Ja, sade Porthos, det är sant.
— Och för övrigt, återtog d'Artagnan, om någon olycka skulle hända två av oss, om två skulle bli arresterade, är det då inte bättre, att de två andra äro i frihet för att kunna hjälpa sina vänner, för att kunna smyga, minera, sappera, med ett ord befria dem? Vem vet dessutom, om vi inte skilda åt kunna vinna, ni genom drottningen och vi av Mazarin, en förlåtelse, som man skulle vägra oss, om vi vore tillsammans? Nåväl styr ni er kosa åt höger, Athos och Aramis, och Porthos och jag ta av åt vänster, far ni genom Normandie, vi taga kortaste vägen till Paris.
— Men om man skulle arrestera oss på vägen, hur skola vi då ömsesidigt underrätta varandra om denna olyckshändelse? frågade Aramis.
