— Ingenting är lättare, svarade d'Artagnan. Vi komma överens om en viss marschruta, från vilken vi inte avvika. Begiv er ni till Saint-Valery, sedan till Dieppe och följ därefter raka vägen från Dieppe till Paris. Vi däremot färdas genom Abbeville, Amiens, Peronne, Compiègne och Senlis, och i varje värdshus, i varje hus, där vi stanna, rista vi på väggen med en knivspets eller på rutan med en diamant några ord till ledning för deras efterspaningar, vilka förbli i frihet.
— Ah, min vän, sade Athos, jag beundrar din uppfinningsrikedom och rikedom på utvägar lika mycket som jag prisar ditt hjärtas skatter.
Han räckte d'Artagnan sin hand.
— Har räven snille, menar du, Athos? sade gascognaren. Åhnej, han förstår sig blott på att bita ihjäl höns, leda jägare på villospår och hitta vägen såväl dag som natt, det är alltsammans. Nå, det är alltså överenskommet?
— Ja, svarade alla tre.
— Låt oss då dela pengarna. Vi ha väl ännu ett par hundra pistoler kvar. Hur mycket har du över, Grimaud?
— Hundraåttio halvlouisdorer, herre.
— Bravo! Ah, vivat! Och se solen! Var hälsad, vän sol! Fastän du inte är lika klar som den, vilken belyser Gascogne, känner jag ändå igen dig, eller låtsas så åtminstone. Vare du hälsad! Det är länge sedan jag såg dig sist.
— Seså, d'Artagnan, sade Athos, bry dig inte om att skämta med tårar i ögonen. Låt oss alltid vara uppriktiga mot varandra, även om denna uppriktighet skulle blotta våra goda egenskaper.
— Nåja, svarade d'Artagnan, tror du väl, Athos, att man med kallt blod, i en stund, som inte är utan fara, skiljes från två vänner sådana som du och Aramis?
— Nej, sade Athos, kom därför i min famn, min son!
— För tusan, sade Porthos snyftande, jag tror jag gråter, en sådan dumhet!
De fyra vännerna kastade sig på en gång i varandras armar. Dessa fyra män, förenade genom en broderlig omfamning hade säkert i denna stund blott en enda själ.