— Välkomna, mina herrar! utropade drottningen av England, då hon varseblev Athos och Aramis. Äntligen äro ni här, mina trogna vänner, men kronans kurirer färdas ju ännu fortare än ni. Hovet fick underrättelse om händelserna i London i samma stund, som ni kommo till Paris tullportar, och här se ni herrar de Flamarens och de Châtillon, som å hennes majestät drottning Annas vägnar nu meddelat mig de senaste underrättelserna.
Athos och Aramis sågo på varandra; detta lugn, ja denna glädje, som lyste i drottningens blickar. försatte dem i bestörtning.
— Berätta vidare, sade hon, i det hon vände sig till herrar de Flamarens och de Châtillon, ni sade alltså, att hans majestät konung Karl, min höge gemål, dömdes till döden, tvärtemot vad större delen av de engelska undersåtarna önskade?
— Ja, madame, stammade Châtillon med en orolig sidoblick på Athos och Aramis.
De senare sågo åter på varandra, allt mer och mer förvånade.
— Och att han, fortfor drottningen, då han fördes till schavotten… o min make… o min konung… att han då räddades av det uppbragta folket?
— Ja, madame, svarade de Châtillon med så låg röst, att de två ädlingarna, oaktat deras uppmärksamhet, knappt kunde höra hans svar.
Drottningen knäppte ihop sina händer med ett rörande uttryck av tacksamhet, under det hennes dotter slingrade sin ena arm kring moderns hals och kysste henne med ögonen fuktade av glädjetårar.
— Nu återstår blott att betyga ers majestät vår djupa vördnad, sade Châtillon, som tycktes besvärad av denna roll, och som märkbart rodnade vid Athos stadiga och genomträngande blick.
— Ett ögonblick, mina herrar, sade drottningen, i det hon hejdade dem med en vink, ett ögonblick, jag ber! Här se ni herrar de La Fère och d'Herblay, vilka, som ni redan hört, komma, från London och som åsyna vittnen kanske kunna be-
