ligt, för att rädda konungen. Och nu, chevalier, tillade han, vänd till Aramis, låt oss gå, ty vi ha fullgjort vår plikt.
— Inte ännu, svarade Aramis, ty vi ha även några ord att säga dessa herrar.
Han tillade, i det han vände sig till Châtillon:
— Min herre, behagar ni komma ut ett ögonblick för att höra ett par ord, som jag inte kan säga i drottningens närvaro?
Châtillon bugade sig till bifallstecken; Athos och Aramis gingo först, Châtillon och Flamarens följde dem. Utan att yttra ett ord gingo de genom förstugan, men då de kommit till en terrass, som låg i jämnhöjd med ett fönster, gick Aramis fram till denna alldeles folktomma terrass, och när han kommit till fönstret, stannade han och sade, i det han vände sig till hertig de Châtillon:
— Min herre, det tycks mig, som om ni för en stund sedan behandlade oss något för vårdslöst. Det passar inte vid något tillfälle, men allra minst för män, som komma för att meddela drottningen en lögnaktig underrättelse.
— Min herre! utropade Châtillon.
— Var har ni gjort av herr de Bruy? frågade Aramis ironiskt. Skulle han händelsevis ha gått för att förvandla sitt ansikte, som alltför mycket liknade Mazarins? Man vet ju, att ett betydande antal italienska masker finnes till ombyte i Palais-Roval, alltifrån en harlekins till en Pantalons.
— Jag tror, att det är er mening att utmana oss, sade Flamarens.
— Jaså, ni bara tror det!
— Chevalier, chevalier! sade Athos.
— Seså, låt mig hållas, svarade Aramis med hetta, du vet ju, att jag inte tycker om att stanna på halva vägen.
— Nåväl, min herre? återtog Châtillon med en högdragenhet, som ej var mindre än Aramis.
— Mina herrar, sade den senare, en annan än jag eller greve de La Fère skulle ha låtit arrestera er, ty vi ha åtskilliga vänner i Paris, men vi erbjuda er i stället en utväg att avlägs-
II. M. S. 22
