na er ostörda. Kom och språka med oss med värjan i hand en liten stund på denna ensliga terrass.
— Gärna det, svarade Châtillon.
— Ett ögonblick, mina herrar! utropade Flamarens. Jag medger att förslaget är frestande, men i denna stund är det oss omöjligt att antaga det.
— Varför det? frågade Aramis i sin gycklande ton. Är det Mazarins närhet, som gör er så försiktiga?
— Ni hör, Flamarens? sade Châtillon. Att nu inte svara vore en fläck på mitt namn och min heder.
— Så tänker jag också, svarade Aramis kallt.
— Hertig, sade Flamarens, ni glömmer, att ni i morgon skall föra befälet vid ett företag av största vikt, och att ni, därtill utsedd av hans höghet prinsen och antagen av drottningen, till i morgon kväll inte tillhör er själv.
— Nå, i övermorgon bittida då, sade Aramis.
— I övermorgon… det är bra långt till dess, mina herrar, svarade Châtillon.
— Det är ju inte jag, som bestämt denna tid, och begär detta uppskov, genmälde Aramis, så mycket mindre, tillade han, som jag tycker, att vi gärna kunde återfinna varandra just vid detta företag.
— Ja, ni har rätt, min herre, utropade Châtillon, alltför gärna, om ni blott vill ha det besväret att infinna er ända vid portarna till Charenton.
— För att få det nöjet att träffa er skulle jag gärna fara hur långt som helst.
— Gott, vi träffas då i morgon, min herre.
— Jag räknar därpå. Gå nu och sök upp er kardinal. Men svär mig först vid er heder att inte underrätta honom om vår återkomst.
— Villkor således?
— Ja, varför inte?
— Därför att det blott tillkommer segrare att bestämma villkor, och ännu äro ni inte segrare, mina herrar.
— Låt oss då draga genast. Det är oss likgiltigt, som inte föra något befäl vid morgondagens företag.
