det allmänna bästa. Ni se också, att jag gör det, men jag tillstår, att mina krafter äro uttömda. Hjärtat är nog bra, huvudet också, men den fördömda gikten dödar mig, och jag medger, att om hovet ville bifalla min anhållan, en ganska billig anhållan, eftersom jag endast begär ett av själva den gamle kardinalen mig utlovat skadestånd, när man fråntog mig furstendömet Sedan, om man gåve mig andra gods till samma värde, om man ersatte mig avkastningen av denna besittning alltifrån den stund, då den berövades mig, om prinstiteln beviljades mina ättlingar, om min bror Turenne åter insattes i sitt befäl, ja då skulle jag strax draga mig tillbaka till mina gods och låta hovet och parlamentet slita sina tvister bäst de behagade.
— Och däri skulle ni göra mycket rätt, monseigneur, svarade Athos.
— Tycker ni det, greve de La Fère?
— Ja visst.
— Och ni också, chevalier d'Herblay?
— Ja, säkert.
— Nåväl, jag tillstår, mina herrar, att jag antagligen kommer att följa den åsikten. Hovet gör mig i denna stund förslag, och det beror blott på mig själv att antaga dem. Hittills har jag förkastat dem, men då män, sådana som ni, säga mig att jag gör orätt däri, och i synnerhet som den fördömda gikten sätter mig ur stånd att längre tjäna parisarnas sak, så har jag verkligen lust att följa ert råd och antaga det förslag, som herr de Châtillon nyss glorde mig.
— Ja visst, antag det för all del, min prins, sade Aramis.
— Ja, på min ära! Jag är till och med ledsen, att jag i kväll så gott som förkastade det, men i morgon blir det en ny sammankomst, och då få vi se…
De båda vännerna bugade sig.
— Farväl, mina herrar, sade hertigen, ni måste vara trötta efter resan. Arme kung Karl! Men han var i alla fall i viss mån själv skulden till sitt fall, och vad som bör trösta oss, är att Frankrike ingenting har att förebrå sig därvid, och att det gjort allt, vad det kunnat för att rädda honom.
— Ja, vad den saken beträffar, så äro vi vittnen därtill,
