— Men, sade Athos, jag hoppas, att det inte är så med koadjutorn?
— Jo för knäveln, med honom är det ännu värre. Gud bevare oss för bråkiga präster, i synnerhet när de bära ett harnesk under kaftanen! I stället för att i godan ro inom sitt biskopsstift sjunga Te Deum för de segrar, vi inte vinna eller för de segrar, i vilka vi bli slagna, vet ni vad han gör?
— Nej.
— Han värvar ett regemente, åt vilket han själv ger namnet le regiment de Corinthe. Han utnämner sina löjtnanter och kaptener, varken mer eller mindre än om han vore marskalk av Frankrike, och överstar som själva konungen.
— Må vara, sade Aramis, men när det gäller att slåss, hoppas jag han håller sig inom sitt ärkebiskopshus?
— Nej visst inte. Däri bedrar ni er, min käre d'Herblay. När det gäller att slåss, så slåss han. Därav följer, att sedan han genom sin farbrors död fått säte och stämma i parlamentet, har man honom ständigt i hälarna på sig, i parlamentet, i rådet och i striden. Prins de Conti är blott general för syns skull, och vilken syn för resten! En puckelryggig prins! Ah, mina herrar, allt går på tok, allt går på tok!
— Och följaktligen är ers höghet mycket missnöjd? sade Athos, i det han växlade en blick med Aramis.
— Missnöjd, bäste greve? Säg snarare, att min höghet är ursinnig! Ja, till den grad… jag säger det åt er, men inte åt någon annan… till den grad, att om drottningen erkände den orätt, hon gjort mig, om hon återkallade min i landsflykt drivna mor, om hon gåve mig survivans på amiralsvärdigheten, som tillhör min far och som blivit mig utlovad vid hans död, så skulle jag inte vara obenägen att dressera hundar till att säga, att det i Frankrike finns ännu större tjuvar än herr Mazarin.
Athos och Aramis utbytte nu icke blott en blick utan ett småleende, och om de icke mött Flamarens och Châtillon, skulle de ändå ha gissat, att de varit här. De yttrade också icke ett ord om Mazarins närvaro i Paris.
— Monseigneur, sade Athos, vi äro nu tillfreds. Vi
