— Därför att han är bror till en viss herr de Coligny.
— Ja visst, det är sant… han som påstod sig ha äran att vara din rival. Men han vart hårt straffad för denna djärvhet, och därmed borde du vara belåten.
— Ja, men det är jag ändå inte. Jag är hämndlysten… det är den enda omständighet, vari jag liknar kyrkans tjänare. För övrigt vet du väl, Athos, att du inte alls är tvungen att göra mig sällskap, om du inte är hågad.
— Åh, sade Athos, du skämtar!
— Gott, återtog Aramis, om du verkligen har lust att följa mig, så ha vi ingen tid att förlora. Trumman har redan gått, jag mötte kanonerna och såg borgarna, som ställde upp sig i slagordning på torget vid Hôtel de ville. Man kommer att slåss i trakten av Charenton, som hertig de Châtillon sade i går.
— Jag trodde eljest, att den gångna nattens underhandlingar skulle ha gjort någon förändring i dessa krigiska rustningar, sade Athos.
— Ja, visserligen, men man kommer ändå att slåss, om också blott för att desto bättre kunna dölja dessa underhandlingar.
— Stackars folk, sade Athos, som måste låta döda sig för att man skall återställa Sedan åt hertig de Bouillon, giva hertig de Beaufort survivans på amiralsämbetet och koadjutorn kardinalstiteln!
— Åh, min vän, återtog Aramis, medgiv, att du inte skulle filosofera så mycket över det där, om inte din Raoul vore inblandad däri.
— Kanske du har rätt, Aramis.
— Nåväl, låt oss då begiva oss till stridsplatsen! Det är antagligen en säker utväg att återfinna d'Artagnan, Porthos och kanske även Raoul.
— Ack! suckade Athos.
— Seså, min vän, sade Aramis, nu då vi äro i Paris igen måste du lägga bort den där vanan att ständigt sucka. För tusan, krig som krig! Är du inte längre krigsman, har du blivit präst kanske? Se där några behjärtade borgare, som ge sig av; det är en uppiggande syn, på min ära! Och se den där
