kaptenen… han har en riktigt militärisk hållning, den gynnaren!
— Ah! utbrast Grimaud.
— Vad är det? frågade Athos.
— Planchet, herre, svarade Grimaud.
— I går löjtnant, i dag kapten, i morgon kanske överste! sade Aramis.
— Låt oss inhämta några underrättelser av honom, föreslog Athos.
De båda vännerna redo fram till Planchet, som stoltare än någonsin över att få visa sig i hela glansen av sin nya värdighet, värdigades förklara, att han fått order att fatta posto på Place Royale med tvåhundra man, som utgjorde parisarnas eftertrupp, och att, om så behövdes, därifrån marschera till Charenton.
Som Athos och Aramis hade samma väg, följde de Planchet. Den senare manövrerade ganska skickligt med sitt manskap och ordnade det plutonvis på Place Royale.
— Det blir en het dag, sade Planchet i krigisk ton.
— Utan tvivel, svarade Aramis, men det är långt härifrån till fienden.
— Vi skola nog förkorta avståndet, min herre, svarade en underofficer.
Aramis hälsade Planchet och sade, i det han vände sig till Athos:
— Jag bryr mig inte om att stanna här bland allt det här folket. Låt oss fortsätta framåt, så få vi en bättre överblick över saker och ting.
— Dessutom skulle herr de Châtillon inte komma att söka dig på Place Royale, inte sant? Låt oss då rida framåt.
— Har inte du också några ord att säga herr de Flamarens?
— Min vän, svarade Athos, jag har föresatt mig, att inte draga värjan, förrän jag ovillkorligen tvingas därtill.
— Hur länge har denna föresats varat?
— Alltsedan den stund, då jag drog min dolk.
— Åh, jag förstår… ännu ett minne av herr Mordaunt!
