— De komma i galopp. Hans höghet prinsen är med dem. Ah, se nu lämnar han dem!
— Man slår rappell! ropade Châtillon. Hör ni?
Man såg nu verkligen soldaterna skynda till sina vapen, och de avsuttna ryttarna åter sitta upp. Trumpeterna smattrade och trummorna dånade. Hertig de Beaufort drog sin värja.
Prinsen å sin sida lät även slå rappell, och alla de officerare vid armén, som för tillfället blandat sig med de parisiska trupperna, skyndade nu till honom.
— Mina herrar, sade Châtillon, det synes tydligt, att stilleståndet är brutet, man kommer att slåss. Begiv er därför tillbaka till Charenton, ty inom kort går jag till anfall. Där ser ni signalen, som prinsen ger mig.
En kornett syntes verkligen tre gånger höja prinsens fana i luften.
— Vi träffas åter, herr chevalier, ropade Châtillon. Därpå satte han av i galopp för att hinna upp sitt följe.
Athos och Aramis vände om sina hästar och redo bort för att hälsa koadjutorn och hertig de Beaufort. Herr de Bouillon hade vid slutet av sammanträdet fått ett så svårt anfall av gikt, att man måste i bärstol föra honom tillbaka till Paris.
Hertig d'Elboeuf däremot red genom parisarméns led, omgiven av sina fyra söner som av en stab.
Mellan Charenton och den kungliga armén utbredde sig nu ett vidsträckt, tomt fält, som tycktes bereda sig att tjäna till de fallnas sista vilobädd.
— Den där Mazarin är verkligen en skamfläck för Frankriket sade koadjutorn, i det han spände till sitt värjgehäng, han är en roffare, som vill förvalta hela landet som ett arrendehemman. Därför kan Frankrike inte hoppas på någon fred förrän det blivit av med honom!
— Det tycks, som om man inte kommit överens om färgen på hatten, sade Aramis.
I detsamma höjde hertig de Beaufort sin värja.
— Mina herrar, sade han, vi ha underhandlat förgäves; vi ville befria oss från den där smulgråten Mazarini, men drottningen, som är så bedårad av honom, vill ovillkorligen be-
