leus artilleri hejdade emellertid tvärt den kungliga armén, och ett ögonblick syntes den vackla. Detta varade dock ej länge, och den drog sig tillbaka bakom en liten skog och en grupp av hus för att åter ordna sig.
Chanleu trodde stunden vara inne; han ryckte ut i spetsen för två regementen för att förfölja den kungliga armén, men denna hade, som sagt, redan ordnat sig och förnyade nu sitt anfall, anförd av herr de Châtillon i egen person.
Anfallet var så kraftfullt och leddes så skickligt, att Chanleu och hans män nästan omringades. Chanleu kommenderade reträtt, som företogs fot för fot och steg för steg. Strax därpå föll olyckligtvis Chanleu, dödligt sårad.
Châtillon såg honom stupa och förkunnade högt hans död, vilket livade modet hos kungliga armén och fullständigt nedbröt det hos de två regementen, med vilka Chanleu gjort sitt utfall. Var och en tänkte blott på sin egen räddning och alla flydde tillbaka till förskansningarna, utanför vilka koadjutorn åter försökte ordna sitt illa tilltygade regemente.
En kavalleriskvadron ryckte nu hastigt fram mot de segrande, vilka tillika med de flyende bröto in i förskansningarna. Athos och Aramis stormade i spetsen för de angripande, Aramis med värja och pistol i hand, Athos däremot med värjan i slidan och pistolen i hölstret.
Athos var lugn och kall som på en parad, men hans vackra och ädla blick förmörkades, då han såg så många människor döda varandra, offrade av den kungliga egensinnigheten å ena sidan och prinsarnas avund å den andra.
Aramis däremot stred och uppeldades enligt sin vana. Hans livliga ögon började glöda, hans välformade mun smålog med ett förfärande leende, hans vidgade näsborrar inandades ångan av blodet; alla hans värjsting träffade säkert, och med kolven av sin pistol gav han de sårade nådestöten.
Från motsatta sidan, i kungliga arméns första led framstormade två ryttare, den ene betäckt med ett förgyllt harnesk, den andre med ett enkelt kyller, varur ärmarna av en blå sammetsrock stucko fram. Ryttaren med det förgyllda harnesket
