— För himlens skull hjälp mig ur den här klämman, sade han, eljest kostar det mig och allt mitt folk livet!
Ett larm uppstod, varunder man ej ens kunnat höra åskans dån. Gondy lyfte upp sin hand och påbjöd tystnad. Oväsendet upphörde.
— Mina barn, sade han, här se ni marskalk de la Meilleraie, vilkens avsikter ni missförstått, och som förbinder sig att, då han kommer tillbaka till Louvre, i ert namn hos drottningen begära Broussels frihet. Lovar ni det, marskalk? tillade Gondy, i det han vände sig till denne.
— Det lovar jag gärna, utropade denne. Jag väntade inte, att slippa undan för så gott pris.
— Han ger sitt hedersord därpå, sade Gondy.
Marskalken höjde handen som tecken till bifall.
— Leve koadjutorn! skrek folkhopen. Några röster tillade också: Leve marskalken! Men alla återtogo samfällt: Ned med Mazarin!
Hopen öppnade sig; man gav fri väg genom barrikaderna, och marskalken retirerade med återstoden av sin trupp. Friguet marscherade i spetsen med sina galgfåglar, av vilka några låtsade slå på trumma, och andra härmade trumpetens ljud.
Det liknade ett triumftåg, men bakom drabanterna tillslötos dock åter barrikaderna; marskalken bet sig i läppen.
— — —
Som vi redan nämnt var Mazarin under tiden i sitt kabinett sysselsatt med att ordna sina små affärer. Han lät fråga efter herr d'Artagnan, men under allt detta vilda tumult gjorde han sig föga förhoppning om att träffa honom, synnerligast som d'Artagnan icke var i tjänstgöring. Icke desto mindre visade sig löjtnanten efter tio minuters förlopp på tröskeln, åtföljd av sin oskiljaktige vän Porthos.
— Ah, välkommen, välkommen, min käre d'Artagnan! utropade kardinalen. Välkommen både ni och er vän! Vad står nu på i detta fördömda Paris?
— Vad som står på, monseigneur? Ingenting gott, svarade d'Artagnan, i det han skakade på huvudet; staden är i fullt uppror, och då jag nyss gick över Montorgueilgatan i sällskap med
