Athos tog tygeln till sin sons häst och förde honom bort, från stridsplatsen.
Hans höghet prinsen, som i andra linjen understödde Châtillon, syntes nu mitt i stridsvimlet; man såg hans örnblick ljunga och igenkände honom på hans hugg.
Vid hans åsyn störtade koadjutorns regemente, vilket denne trots alla ansträngningar ej lyckats ordna, mitt in bland de parisiska trupperna, slog omkull allt i dess väg, flydde tillbaka in i Charenton och sprängde därigenom utan att hejda sig. Bortryckt av sina trupper ilade koadjutorn förbi den lilla grupp, som bildades av Athos, Aramis och Raoul.
— Ah! ropade Aramis, som i sin avundsjuka ej kunde låta bli att känna en viss skadeglädje över koadjutorns nederlag, i egenskap av ärkebiskop bör ni väl känna till den heliga skrift.
— Och vad har skriften för gemenskap med vad som hänt mig? sporde koadiutorn.
— Jo, att hans höghet prinsen i dag behandlar er som den helige Paulus gjorde… det här var första episteln till korintierna.
— Seså, sade Athos, infallet var kvickt nog, men vi ha nu inte tid till sådant. Framåt, eller rättare tillbaka! Ty det ser verkligen ut som om frondörerna förlorat slaget.
— Det är mig likgiltigt, svarade Aramis. Jag kom hit för att träffa Châtillon, och jag är nöjd. En duell med en Châtillon… det är ju inte illa!
— Och en fånge till på köpet! tillade Athos, i det han visade på Raoul.
De tre ryttarna fortsatte i galopp.
Den unge mannen hade darrat av glädje, då han återsåg sin far. De redo nu vid varandras sida, och ynglingens vänstra hand vilade i Athos högra.
Då de hunnit ett stycke bort från slagfältet, frågade Athos:
— Vad skulle du så långt fram i elden att göra, min vän? Jag tycker, att din plats inte hade varit där, då du inte var bättre rustad för striden.
