Brevet var av följande innehåll:
»Monseigneur! Till förstärkning av herr de Comminges
trupp sänder jag i kväll till ers eminens de tio man ni begärt.
De äro goda soldater, som säkert äro i stånd att taga hand om
de två farliga motståndare, vilkas skicklighet och slughet ers
eminens fruktar.»
— Aha! utropade Athos.
— Nå, frågade Aramis, vad tror du om de två motståndarna, för vilkas bevakning kardinalen behöver tio goda soldater utom Comminges trupp? Likna de inte som två vattendroppar d'Artagnan och Porthos?
— Låt oss hela dagen ströva omkring i Paris, och om vi inte i kväll erhållit underrättelser, bege vi oss på väg till Picardie, och jag är säker på, att d'Artagnans rika uppfinningsförmåga snart skall ge oss någon ledtråd eller anvisning, som skall skingra vår ovisshet.
— Gott, vi bege oss genast till Paris och fråga Planchet, om han inte fått någon underrättelse om sin forne husbonde.
— Den stackars Planchet, han är nu kanske dödad. Alla dessa krigiskt sinnade borgare drogo väl ut i striden och blevo nedgjorda.
Som detta tycktes ganska sannolikt, var det med en känsla av oro, de båda vännerna genom Templeporten åter redo in i Paris och styrde kosan till Place Royale, där de trodde sig kunna erhålla underrättelser om de stackars borgarna. Men de två vännernas överraskning var stor, då de funno dem och deras kapten under skämt och drickande ännu kampera på Place Royale, ehuru de utan tvivel begrätos av sina familjer, som hörde kanondundret från Charenton och trodde dem vara mitt i elden.
Athos och Aramis frågade ännu en gång Planchet, men han hade alltjämt icke hört något om d'Artagnan. De ville taga honom med sig, men han förklarade, att han icke utan överbefälhavarens order kunde lämna sin post.