— Den långes eller den kortares? frågade värden.
— Den kortares, svarade Athos.
— Jag märker, att ni äro dessa herrars vänner.
— Nåväl, vad har hänt dem?
— De redo in på gården med sina stelbenta hästar, och innan de hunnit låsa igen stora porten, sprängde åtta dragoner in, som förföljde dem.
— Endast åtta! utropade Aramis. Det förvånar mig ganska mycket att två så tappra män som d'Artagnan och Porthos låtit åtta man arrestera sig.
— Visserligen, min herre, men de åtta dragonerna hade inte heller lyckats, om de inte från staden hämtat ett tjugutal soldater från regementet Royal Italien, som ligger här i garnison. Edra två vänner blevo således övermannade.
— Arresterade! utropade Athos. Och vet man varför?
— Nej herre, man förde genast bort dem, och de hunno inte säga mig något, men sedan de givit sig av, fann jag på valplatsen denna värjstump, då jag hjälpte till att bortföra två döda och sex sårade.
— Och de själva, frågade Aramis, blevo de inte skadade?
— Nej, herre, det tror jag inte.
— Nå, det är ändå en tröst, sade Aramis.
— Vet ni, vart man förde dem? frågade Athos.
— Åt Louvres till.
— Låt oss lämna kvar Blaisois och Grimaud, sade Athos. I morgon kunna de återvända till Paris med hästarna, som i dag höllo på att lämna oss kvar på vägen. Vi ta i stället posthästar.
Aramis instämde i detta förslag, och man skickade efter hästar. Under tiden åto de båda vännerna i största hast middag. Om de i Louvres erhöllo några underrättelser, ämnade de sedan fortsätta sin väg.
De anlände till Louvres. Där fanns endast ett värdshus. Man drack där en likör, som ända till våra dagar bibehållit sitt rykte, och som redan på den tiden tillverkades där.
— Låt oss stiga av här, sade Athos. D'Artagnan har säkert
