inte försummat detta tillfälle… inte blott att dricka ett glas likör, men att ge oss någon anvisning.
De gingo in i värdshuset och begärde två glas likör på disken, såsom d'Artagnan och Porthos troligen även gjort.
Disken, vid vilken man vanligen stod och drack, var belagd med en tennskiva. På denna skiva var skrivet med udden av en stor nål:
Rueil, D.
— De ha förts till Rueil, sade Aramis, som först varseblev denna inskrift.
— Låt oss då begiva oss till Rueil, svarade Athos.
— Det vore ju att kasta oss rätt i vargagapet, sade Aramis.
— Om jag varit Jonas vän, liksom jag är d'Artagnans, svarade Athos, skulle jag ha följt honom ända in i valfiskens buk, och du skulle ha gjort detsamma, Aramis.
— Jag tror verkligen, bäste Athos, att du gör mig bättre än jag är. Om jag vore ensam, vet jag inte, om jag utan stora försiktighetsmått skulle begiva mig till Rueil, men dit du går, dit går jag också.
De togo nya hästar och redo till Rueil.
Utan att själv ana det, hade Athos givit Aramis det bästa råd de kunde följa. Deputerade från parlamentet hade nyss anlänt till Rueil i och för de ryktbara sammankomster, som sedan räckte i hela tre veckor och medförde den tvivelaktiga fred, till följd varav hans höghet prinsen arresterades.
Rueil hade fördenskull från parisarnas sida uppfyllts med advokater, presidenter, rådsherrar och alla slags ämbetsmän samt från hovet med adelsmän, officerare och vakter, och mitt i detta virrvarr av olika människor var det därför ganska lätt att förbli okänd, om man så önskade. För övrigt hade dessa sammanträden medfört ett stillestånd, och att under sådana förhållanden arrestera två adelsmän, om än frondörer av första ordningen, hade varit att kränka folkrätten.
De båda vännerna trodde alla människor vara upptagna av samma tanke, som oroade dem. De blandade sig i folkmassan i förhoppning att få höra talas om d'Artagnan och Porthos, men ingen tänkte på annat än artiklar och tillägg i fredsför-