att taga d'Artagnans och Porthos frihet eller fångenskap i övervägande? Nej, vi måste hitta på någon annan utväg.
— Nåväl, sade Athos, jag återkommer nu till min första tanke. Jag känner inte någon bättre utväg än att handla öppet och ärligt. Jag skall söka upp, inte Mazarin, utan drottningen, och jag skall säga till henne: Madame, återgiv oss våra vänner!
Aramis skakade på huvudet.
— Det är en sista utväg, som alltid står dig fritt att anlita, men tro mig, Athos, begagna den inte förrän i yttersta nödfall, om vi misslyckas på annat sätt. Låt oss i alla fall fortsätta våra efterforskningar.
De fortforo således att forska, inhämtade så många underrättelser och förmådde genom alla slags förevändningar så många människor att tala, att de slutligen påträffade en dragon, som erkände sig ha varit med i den eskort, vilken fört d'Artagnan och Porthos från Compiègne till Rueil. De fingo sålunda veta, att deras båda vänner verkligen förts dit.
Athos återkom oupphörligt till sin idé att begära företräde hos drottningen.
— För att erhålla det, svarade Aramis, måste vi först söka upp kardinalen, men så snart vi träffat honom, märk mina ord, Athos, skola vi nog bli återförenade med våra vänner, men inte på det sätt vi önska. Låt oss handla i frihet, eljest kunna vi ingenting uträtta.
— Jag måste tala med drottningen, vidhöll Athos.
— Nåväl, min vän, om du verkligen föresatt dig att begå den dårskapen, så säg åtminstone till mig en dag i förväg.
— Varför det?
— Emedan jag vill begagna tillfället att göra ett besök i Paris.
— Hos vem?
— För tusan, jag vet inte så noga… kanske hos fru de Longueville. Hon är allsmäktig på det hållet… hon skall hjälpa mig. Låt mig blott genom någon få veta, om du arresterats, så skall jag vidtaga de bästa åtgärder jag kan.
— Varför vill du inte äventyra en arrestering med mig? frågade Athos.