och betraktade adelsmannen med den fasthet, som endast tillkommer kvinnor, som äro drottningar antingen till följd av sin skönhet eller sin rang.
— Det är således en tjänst ni erbjuder er att göra oss, herr greve? frågade Anna av Österrike efter ett ögonblicks tystnad.
— Ja, madame, ännu en tjänst, svarade Athos, harmsen över att drottningen låtsades ej känna igen honom.
Athos var en högsinnad man och följaktligen en ganska dålig hovman.
Anna rynkade ögonbrynen. Mazarin, som satt framför ett bord och bläddrade i några papper likt en simpel statssekreterare, upplyfte nu huvudet.
— Tala, sade drottningen.
Mazarin började åter bläddra i sina papper.
— Ers majestät, svarade Athos, två av våra vänner, två av ers majestäts mest behjärtade tjänare, herrar d'Artagnan och du Vallon, av herr kardinalen skickade till England, ha hastigt försvunnit, just som de satte foten på fransk jord, och man vet inte vad det blivit av dem.
— Nåväl? sporde drottningen.
— Ers majestät, återtog Athos, jag vädjar till er välvilja för att få veta, vad det blivit av de båda adelsmännen, och ber att, om så behövs, få vädja till er rättvisa.
— Min herre, svarade Anna av Österrike, med den högdragenhet, hon kunde antaga, och som mot vissa personer nästan övergick till oförskämdhet, det är alltså bara därför, ni kommer och stör oss mitt under våra viktiga överläggningar. En polissak! Ni vet väl eller borde åtminstone veta, att vi inte ha någon polis, sedan vi inte längre befinna oss i Paris.
— Jag tror, att ers majestät inte skulle behöva vända sig till polisen för att få veta, vad det blivit av herrar d'Artagnan och du Vallon, svarade Athos, i det han bugade sig med kall vördnad, och om ers majestät behagade fråga kardinalen, så tror jag, att han skulle kunna svara er utan att inhämta andra upplysningar än dem, hans eget minne kan meddela.
— Gud förlåte mig, genmälde Anna av Österrike med den
