Sida:Myladys son del II 1925.djvu/39

Den här sidan har korrekturlästs

Oaktat denna uppmaning, som dessutom för larmets skull icke kunde höras, dånade tre eller fyra muskötskott, varpå följde en förfärlig gevärseld. Man hörde kulorna slå mot palatsets fasad; en kula gick under armen på d'Artagnan och krossade en spegel, vid vilken Porthos helt förnöjd stod och speglade sig.

— Ack, himmel! utropade kardinalen. Det var en spegel från Venedig!

— Monseigneur, sade d'Artagnan, i det han helt lugnt drog igen fönstret, klaga inte ännu, det lönar sig inte, för det är ganska troligt, att om en timme inte ett enda spegelglas finnes kvar i palatset, antingen det kommit från Venedig eller Paris.

— Men vad råder ni mig till då? frågade kardinalen darrande.

— Anfäkta! Att återgiva dem Broussel, eftersom de återfordra honom. Vad tusan vill ni göra med ett parlamentsråd? Det duger ingenting till.

— Och ni herr du Vallon, råder ni också till det? Vad skulle ni göra?

— Jag skulle återgiva dem Broussel, svarade Porthos.

— Kom, kom, mina herrar, utropade Mazarin, jag skall gå och tala med drottningen om saken.

Han stannade vid slutet av korridoren.

— Var så goda, mina herrar, och stig in i det här kabinettet och vänta.

Han tog själv en omväg och gick genom en annan dörr in i salongen.


II. M. S. 3