Oaktat denna uppmaning, som dessutom för larmets skull icke kunde höras, dånade tre eller fyra muskötskott, varpå följde en förfärlig gevärseld. Man hörde kulorna slå mot palatsets fasad; en kula gick under armen på d'Artagnan och krossade en spegel, vid vilken Porthos helt förnöjd stod och speglade sig.
— Ack, himmel! utropade kardinalen. Det var en spegel från Venedig!
— Monseigneur, sade d'Artagnan, i det han helt lugnt drog igen fönstret, klaga inte ännu, det lönar sig inte, för det är ganska troligt, att om en timme inte ett enda spegelglas finnes kvar i palatset, antingen det kommit från Venedig eller Paris.
— Men vad råder ni mig till då? frågade kardinalen darrande.
— Anfäkta! Att återgiva dem Broussel, eftersom de återfordra honom. Vad tusan vill ni göra med ett parlamentsråd? Det duger ingenting till.
— Och ni herr du Vallon, råder ni också till det? Vad skulle ni göra?
— Jag skulle återgiva dem Broussel, svarade Porthos.
— Kom, kom, mina herrar, utropade Mazarin, jag skall gå och tala med drottningen om saken.
Han stannade vid slutet av korridoren.
— Var så goda, mina herrar, och stig in i det här kabinettet och vänta.
Han tog själv en omväg och gick genom en annan dörr in i salongen.
II. M. S. 3
