dersåtars svårigheter. Jag har gjort allt vad jag förmått för att lindra dem, och likväl är allmänna tanken den, säga ni, att de härröra från mig, stackars främling, som aldrig lyckats att behaga fransmännen. Ack, man har ej förstått mig, och detta blott emedan jag efterträtt den störste man, som någonsin understött franska konungars spira. Minnet av herr de Richelieu förkrossar mig. Om jag vore ärelysten, skulle jag förgäves söka trotsa detta minne, men jag är det inte, och vill nu giva er ett bevis härpå. Jag förklarar mig besegrad. Jag vill underkasta mig allt, vad folket begär. Om parisarna begått några fel, och vem gör inte det, mina herrar, så är Paris tillräckligt straffat därför; tillräckligt med blod har flutit, tillräckligt med olyckor överhopat denna stad, berövad sin konung och rättvisan. Det vore förmätet av mig, en enskild man, att vilja åstadkomma söndring mellan en drottning och hennes rike. Eftersom ni kräva, att jag avlägsnar mig, så vill jag även göra det.
— Då, viskade Aramis i örat på sin granne, är ju freden klar och alla vidare underhandlingar överflödiga. Man behöver blott under säker bevakning föra herr Mazarin till gränsen och se till, att han varken återvänder över den eller någon annan.
— Ett ögonblick, min herre, svarade den ämbetsman, till vilken Aramis ställt sitt tal. Det märks nog att ni är en värjans man! Ännu återstår att avhandla frågorna om vedergällning och skadestånd.
— Herr kansler, sade drottningen, i det hon vände sig till Séguier, ni skall öppna underhandlingarna, vilka skola hållas i Ruveil. Herr kardinalen har yttrat saker, som ganska mycket upprört mig. Därför ger jag er intet vidare svar nu. Vad beträffar frågan om hans kvarstannande eller avresa, så hyser jag alltför stor tacksamhet för kardinalen för att inte lämna honom full frihet i sina handlingar. Herr kardinalen äger att göra, som han behagar.
En flyktig blekhet överdrog premiärministerns kloka ansikte. Han betraktade drottningen med oro. Men hennes an-
