letsdrag voro så orörliga, att han lika litet som de andra förmådde läsa däri, vad som försiggick i hennes hjärta.
— Men, tillade drottningen, i förbidan på kardinal Mazarins beslut, ber jag, att det endast må bli fråga om vad som rör konungen.
De deputerade bugade sig och gingo.
— Vad? utropade drottningen, då den siste av dem lämnat rummet. Vill ni verkligen ge vika för dessa bläcksuddare och advokater?
— Då det gäller ers majestäts välgång, svarade Mazarin, i det han riktade sin genomträngande blick på henne, finnes det intet offer, som jag inte vore villig att ålägga mig.
Anna sänkte huvudet och försjönk i ett av dessa drömmerier, som hos henne voro så vanliga. Minnet av Athos återkom i hennes själ. Ädlingens stolta hållning, hans på en gång bestämda och värdiga tal, de skuggbilder han med ett ord framkallat, erinrade henne om hela den förflutna tiden med dess berusande poesi, hennes ungdom och skönhet, den tjusande kärleken vid tjugu års ålder, hennes försvarares hårda strider, Buckinghams blodiga slut… den ende man hon verkligen älskat, och hjältemodet hos de obemärkta riddare, som skyddat henne mot Richelieus och konungens dubbla hat.
Mazarin betraktade henne, och nu, då hon trodde sig vara ensam och icke längre omgiven av fiender, som spionerade på henne, följde han på hennes ansikte gången av hennes tankar, vilka där avspeglade sig som himlens skyar i en insjös klara vatten.
— Man måste alltså ge vika för stormen, köpa fred och tålmodigt förbida bättre tider? mumlade Anna av Österrike.
Mazarin smålog bittert vid dessa ord, som förrådde, att hon tagit hans förslag på fullt allvar.
Anna satt med nedböjt huvud och märkte icke detta småleende, men då intet svar följde på hennes fråga, upplyfte hon huvudet.
— Nå, ni svarar mig inte, kardinal, vad tänker ni om saken?
