— Jag tänker, madame, att den där oförskämde adelsmannen, som vi låtit Comminges arrestera, syftade på Buckingham, vars mord ni ej kunde hindra, på fru de Chevreuse, som ni lät landsförvisa, på de Beaufort, som ni lät arrestera. Men om han syftade på mig, var det därför, att han inte vet, vad jag är för er.
Anna av Österrike ryckte till, som hon plägade göra, då någon sårade hennes stolthet; hon rodnade och tryckte tigande in sina vassa naglar i de vackra händerna.
— Han är en klok och hederlig man, för att inte tala om att han är en beslutsam man. Ni vet det bäst själv, madame, inte sant? Jag vill därför säga honom — det är en personlig ynnest jag därigenom visar honom — jag vill säga honom, vari han misstagit sig i avseende på mig. Ty vad man begär av mig är ju så gott som en avsägelse, en abdikation, och en sådan tarvar att noga begrundas.
— En abdikation! upprepade Anna. Jag trodde, min herre, att det blott var konungar, som abdikerade.
— Nåväl, genmälde Mazarin, är jag inte så gott som en konung, till och med konung över det stolta Frankrike? Kastad vid fötterna av en kunglig säng, liknar min ministerrock, åtminstone i mörkret, mycket en konungamantel, det kan jag försäkra er, madame.
Detta var en av de förödmjukelser, Mazarin ofta lät henne undergå, och vid vilka hon alltid nedböjde huvudet. Endast Elisabeth och Katarina II voro på en gång älskarinnor och drottningar för sina älskare.
Med ett slags förskräckelse betraktade därför Anna av Österrike kardinalens hotande ansikte, som vid dylika tillfällen ej saknade en viss värdighet.
— Min herre, svarade hon, sade jag inte, och hörde ni inte, att jag sade dessa människor, att ni kunde göra som ni behagade.
— I så fall, återtog Mazarin, tror jag att jag behagar stanna kvar. Det är inte bara förenligt med min egen fördel utan jag vågar även påstå att det är nödvändigt för er välgång.
