herre, sett denne draga sig ur så många äventyr, att ingenting mer kunde oroa honom.
Strax efter slutad audiens hade de deputerade åter begivit sig på väg till Paris och befunno sig vid pass femhundra steg före kardinalen. Athos kunde sålunda, då han blickade framför sig, på ryggen se Aramis, vars förgyllda gehäng och stolta hållning i denna skara tilldrog sig hans blickar lika mycket som det hopp om befrielse, han satte till honom.
Aramis däremot tycktes icke det minsta fråga efter, huruvida Athos följde honom. Blott en enda gång vände han sig om, nämligen då de kommo fram till slottet. Han antog, att Mazarin törhända skulle avlämna sin nya fånge i det lilla kastellet, som bevakade slottsbron, men så skedde ej; Athos färdades förbi Chatou i kardinalens följe.
På det ställe, där vägarna till Paris och Rueil skiljas, vände sig Aramis åter om. Denna gång misstog han sig icke; Mazarin tog av till höger och Aramis såg fången försvinna, där allén krökte sig. Driven av en likartad tanke, såg sig Athos i samma ögonblick tillbaka. De båda vännerna växlade ett litet tecken med huvudet, och Aramis förde fingret till sin hatt som för att hälsa. Athos ensam förstod, att hans kamrat tecknade åt honom, att han hade en plan i sinnet.
Tio minuter därefter intågade Mazarin och hans följe på borggården till det slott, som hans företrädare, kardinal Richeheu, låtit inreda åt sig i Rueil.
Då han steg ur vid foten av trappan, närmade sig Comminges till honom.
— Monseigneur, frågade han, var befaller ers eminens att vi skola insätta greve de La Fère?
— I orangeripaviljongen, mitt emot den paviljong, där vakten är posterad. Jag vill, att man bevisar greve de La Fère all hedersbetygelse, ehuru han är hennes majestät drottningens fånge.
— Monseigneur, sade Comminges, han anhåller om den ynnesten att bli förd till herr d'Artagnan, vilken som ers eminens befallt, bevakas i jaktpaviljongen mitt emot orangeriet.