Mazarin funderade ett ögonblick. Comminges såg, att han överlade med sig själv.
— Vakten är mycket stark, tillade han; fyrtio pålitliga män, beprövade soldater, nästan alla tyskar och följaktligen utan förbindelser med frondörerna och utan minsta intresse för fronden.
— Om vi sätta dessa tre män tillsammans, herr de Comminges, svarade Mazarin, måste vi fördubbla vakten, och ett sådant slöseri kunna vi inte tillåta oss.
Comminges smålog. Mazarin såg det och förstod detta småleende.
— Ni känner dem inte, herr de Comminges, men jag känner dem. Jag hade givit dem i uppdrag att lämna konung Karl sitt bistånd, och de gjorde sannerligen underverk för att rädda honom, ja, om icke ödet blandat sig i saken, skulle den gode kung Karl i denna stund vara i säkerhet här mitt ibland oss.
— Men om de så väl tjänat ers eminens, varför sätter ni dem då i fängelse?
— I fängelse! sade Mazarin. När blev Rueil ett fängelse?
— Sedan fångar kommo dit, svarade Comminges.
— Dessa herrar äro inte mina fångar, genmälde Mazarin med sitt skenheliga leende; de äro mina gäster och så dyrbara gäster, att jag låtit sätta galler för fönstren och reglar för dörrarna till de rum, de bebo, till den grad fruktar jag att de skola tröttna på att hålla mig sällskap. Och om de också synas vara fångar, sätter jag ändå högt värde på dem, och till bevis därpå, önskar jag avlägga ett besök hos greve de La Fère för att få språka med honom mellan fyra ögon. På det att ingen må störa oss under detta samtal för ni honom, som jag redan sagt, in i orangeripaviljongen… ni vet, att jag gör min vanliga promenad åt det hållet. Under promenaden går jag in och språkar med honom. Ehuru man tror honom vara min fiende, känner jag ändå sympati för honom, och om han är förnuftig, skola vi kanske uträtta någonting tillsammans.
Comminges bugade sig och gick tillbaka till Athos, som med skenbart lugn, men med verklig oro avbidade utgången av denna lilla underhandling.