XL.
FÖRSTÅNDET OCH ARMEN.
LÅTOM OSS NU FÖRFLYTTA OSS FRÅN orangeriet till jaktpaviljongen.
I bottenvåningen av denna paviljong voro d'Artagnan och Porthos inneslutna och tillbringade där de långa timmarna av en fångenskap, som var så oförenlig med deras naturer.
Likt ett lejon i bur gick d'Artagnan med stirrande blick emellanåt dovt rytande fram och tillbaka längs järngallret för ett stort fönster, som vette utåt gården.
Porthos smälte under tystnad en förträfflig middag, vars kvarlevor man nyss borttagit.
Den ene tycktes berövad sitt förnuft, men han överlade; den andre åter tycktes överlägga, men han slumrade; hans slummer var likväl mycket orolig, vilket man kunde märka av det oregelbundna och avbrutna sätt, varpå han snarkade.
— Seså, sade d'Artagnan, nu börjar dagen redan avtaga. Klockan är väl omkring fyra på eftermiddagen. Det är snart etthundraåttiotre timmar, som vi varit här.
— Hum, sade Porthos för att någonting svara.
— Hör du då inte, din sjusovare? ropade d'Artagnan otålig över att en annan kunde på dagen överlämna sig åt sömnen, då han för sin del knappt kunde sova om natten.
— Vad då? frågade Porthos.
